Unconventional x-ray

Under vår tid på praktiken så har vi utforskat de olika konventionella röntgenlabben på sjukhuset. (English below)

Det finns 4 stycken olika: ett labb för lungundersökningar, en för allt annat möjligt, en dedikerad till bendensitetsmätning och ett labb vi inte sett användas förrän idag men som då även den var ett lunglabb. Såhär ser dessa rummen ut:

Under vår utbildning på Lunds Universitet är det just konventionell röntgen som vi ägnat flest praktikveckor åt under verksamhetsförlagd utbildning. Det är alltså en röntgenmodalitet vi alla 4 känner oss hemma i, även fast detaljer kring positionering och kriterier känns dammigt efter ett halvår av teoretiska kurser. Därför har det varit intressant att få uppleva denna modalitet på sjukhuset i Vietnam eftersom det är så mycket som skiljer sig åt. Något vi trodde var hyfsat universellt och standardiserat kan ändå skilja sig väldigt mycket vart man är i världen. 

Exempel på de största skillnaderna som vi reagerade på var att man generellt tar färre bilder. En standard lungundersökning som i Sverige inkluderar en frontal (PA, posterior-anterior) och en lateral (sidobild) är här istället bara en frontal (PA).

Ska en patient röntga sitt ena knä så tas en frontal liggandes bilateralt, dvs på båda knäna, sedan en lateral på det aktuella knäet. I Sverige hade samma undersökning tagit minst 4 bilder: frontal (på bara det aktuella knäet), inåtvridning, utåtvridning och en sidobild.
Höger- och vänstermarkeringar används inte när vid exponering, utan infogas digitalt efteråt.

En annan stor skillnad är hastigheten på patientflödet. I lunglabbet är det normalt att fem patienter kallas in samtidigt. Medan en patient undersöks (ofta i sina vardagskläder med BH och smycken fortfarande på) sitter de andra i undersökningsrummet längs väggen på plaststolar. Under exponering sitter dessa patienter kvar utan strålskydd på som blyförkläde. 

Att blända in för att minska patientstråldosen är inte heller standard här. Oavsett om det är lungorna eller axeln som röntgas bestrålas i stort sett hela överkroppen inklusive huvudet.

Något vi beundrar är hur röntgenpersonalen lyckas få undersökningar adekvat gjorda i rum som inte är de mest optimala, speciellt arbetsmiljömässigt. Ofta finns det i rummen exponerade sladdar som verkar vara väldigt lätta att snubbla över. 

Dörrarna mellan undersökningsrum och kontrollrum stängs inte hela vägen av sig själva utan behöver en extra knuff. Alla dörrar har runda handtag som kräver att man roterar dem med hela handen, vilket varken är praktiskt eller fördelaktigt ur en hygiensynpunkt. Vi känner att alla dessa små extra-moment ultimat tar från röntgensjuksköterskors tid och ork, tid och ork som hade kunnat komma till bättre användning än i nuläget.

Vinklingar och höj/sänkning av röntgenröret är tungt och inte alls ergonomiskt. Det finns inte heller några förflyttningsredskap på avdelningen, så som en lift eller turner, så all förflyttning från exempelvis brits eller rullstol till undersökningsbord, som inte går att höja och sänka, sker med hjälp av antingen anhöriga eller personal. Dörrarna mellan undersökningsrum och väntrum kan inte öppnas automatiskt och är inte särskilt breda, inte direkt handikappvänligt med andra ord. 

Som vi nämnt innan så är den basala hygienen vi är vana vid från svenska röntgenavdelningar nästintill icke-existerande: Detektorn eller annat material i undersökningsrum spritas inte mellan patienter. Röntgensjuksköterskor spritar inte händer eller använder handskar då lämpligt innan eller efter patientkontakt. Eftersom händerna inte spritas då röntgensjuksköterskan trycker på exponeringsknappen och kontrollbordet, som inte heller rengörs, så finns det en hög risk för smittspridning. Vi har ännu inte heller sett någon grundläggande rengöring av undersökningsrum, såsom en veckovis storstädning. 

En annan sak som vi tänkte en del på är exponeringsparametrar och hur de används här i Vietnam vs hemma i Sverige. Hemma är vi mer vana vid att trycka på en knapp och få röntgenrör och detektor automatiskt inställt i rätt position för den undersöknings som skall genomföras. På sjukhuset här i Vietnam är det ett måste att ställa in exponeringsparametrarna manuellt och för den specifika undersökningen. Parametrarna ställs in med enkla knapptryckningar och det är inte ovanligt att det glöms bort att ändra dessa inför nästa patient (det händer inte alla patienter). Det vill säga att det förekommer att en halsrygg röntgas på samma parametrar som ett par lungor (ett par lungor har lägre exponeringsparametrar än en halsrygg). Här nedanför ser ni en bild på ett av undersökningrummens manövreringsbord för exponeringsinställningar. Exponeringsparametrarna är vad vi kommer ihåg inställda för att ta röntgenbilder på ett knä.

Idag var det lite lugnare med patientflödet och ett av labben var ledigt så att vi kunde passa på och öva på positionering och inställningar. Genom det lilla fönstret till rummet hade vi road publik. Goa skratt och leenden bjöds det på. När vi var mitt uppe i vårt kom en av de anställda röntgensjuksköterskorna in och visade hur de positionerar patienten inför höftbilder på deras sätt. Lärorikt!

Idag har alltså även denna dag varit lärorik med nya intryck och erfarenheter. Att få repetera gammal kunskap var nyttigt, och att kunna uppleva konventionella röntgenundersökningar ett sant nöje. Vi ser fram emot vad morgondagen har att erbjuda oss!

Strålande hälsningar från

Sarah, Matilda, Linus och Hoa

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

During our time at the hospital, we have explored the various conventional X-ray labs in the hospital. There are 4 different examination rooms: one lab for lung examinations, one for everything else possible, one dedicated to bone density measurements and one lab we have not seen used until today but which was also used as a lung lab. Here's how these rooms look like: 

In our education at Lund University, conventional x-rays is what we’ve devoted most practice weeks during placement training. So we all feel a certain sense of familiarity with this modality, even though details about patient positioning and picture criterias feels a bit dusty after half a year of theoretical courses. Therefore, it has been interesting to experience this modality in our hospital in Vietnam because there is so much that’s different from what we’re used to. Something we thought was quite universal and standardized can still differ very much depending on where you are in the world.

Examples of some of the biggest differences that we reacted to were that here you generally take fewer pictures. A standard lung examination in Sweden includes a frontal (PA, posterior-anterior) and a lateral (side image), but here you only take a frontal (PA).

Should a patient X-ray one of their knees, a frontal is taken bilaterally (of both knees) then a lateral on the current knee. In Sweden, the same survey had taken at least 4 images: frontal (on the actual knee only), inward rotation, outward rotation and a side image. 

 

Another big difference is the speed of the patient flow. In the lung lab, it is normal for five patients to be called in simultaneously. While a patient is being examined (often in their everyday clothes with bra and jewelry still on) the others sit in the examination room along the wall on plastic chairs. During exposure, these patients remain without radiation protection such as a lead apron. Reducing the field size to minimize the radiation dose is not common practice. No matter if it’s a chest or shoulder examination, practically the whole upper body including the head is irradiated.

As we mentioned before, the basic hygiene we are accustomed to from Swedish radiology departments is almost non-existent: The detector and other equipment in the examination room is not disinfected between patients. Radiographers do not disinfect their hands before or after patient contact or use gloves appropriately. Since the hands are not disinfected when the exposure button is pressed and when using the computer and control panel, which are not cleaned either, there is a high risk of infection spreading. We have not yet seen any basic cleaning of examination rooms, such as a weekly cleaning. All doors have round handles that require you to rotate them with their entire hand, which is neither practical nor advantageous from a hygiene point of view.

Something we admire is how the radiographers manage to get surveys adequately done in rooms which are not the most optimally designed, especially in terms of the work environment. Often there are exposed cords on the floor, along walls, which seem to be very easy to trip over. To raise/lower or angle the x-ray tube housing is heavy and not at all ergonomic. 

The doors between the examination room and the control room are not closed all the way by themselves but need an extra push. Some doors have hasps on them, to secure the doors during exposure. We feel that these small inconveniences ultimately take up quite a lot of the radiographers time, time which could have been better spent elsewhere. 

There are also no movement aids in the department, such as a lift or turner, so any patient moving from, for example, a hospital bed or wheelchair to an examination table, which can't be raised and lowered, is done with the help of either relatives or staff. The doors between examination room and waiting room cannot be opened automatically and are not very wide, not exactly accessible for disabled people in other words.

Another thing we’ve thought about is exposure parameters and how they are used here in Vietnam vs. home in Sweden. At home, we are more accustomed to pressing a button and getting the X-ray tube housing and detector automatically set to the correct position for the examination to be performed. In the hospital here in Vietnam, one has to set the exposure parameters manually for the specific study. The parameters are set with simple button presses and it is not uncommon for them to be forgotten to change these before the next patient. Of course this is easy to miss so not all examinations are optimally done in terms of radiation exposure. For example, a cervical spine could be x-rayed with the same parameters as a pair of lungs (a cervical spine requires more radiation exposure than lungs). Below you can see a picture of one of the examination room's control panels for exposure settings. The exposure parameters are what we remember set to take x-rays on a knee.

Today the patient flow was a bit calmer and one of the labs was free from patients. We took this as an opportunity to practice patient positioning on ourselves. Through the small window to the room we had occasionally had an audience, which offered good laughter and smiles. When we were in the middle of practising, one of the local radiographers came in and showed how they position the patient for pelvic examinations. A nice intercultural exchange and educational! 

So today, like most days were filled with new impressions and challenging dilemmas. We’re thankful for what we’ve been able to experience so far and look forward to what tomorrow will bring!

Brilliant greetings from

Sarah, Matilda, Linus and Hoa